Kan gravida kvinnor klappas på magen?

Ja, vad gäller egentligen? Vi som bara inte kan låta bli att känna lite på andra människor blir förnärmade och faktiskt aningen kränkta när den blivande mamman tillrättavisar våra nyfikna fingrar. Förstår inte du som blivande mor vilket mirakel som ligger och jäser därinne? Det kan rent av vara Jesus själv som lågtempereras till mänsklig perfektion i din bakugn. Därför bör du låta oss inspektera din kropp ostört. Vi lovar att vi inte känner oss ett dugg obekväma inför det faktum att du har kroppsförändringar du inte alla dagar trivs med, känner att ditt barn och krypin är en privat zon eller att du ler sådär ansträngt och avvisande. Det är bara naturligt för oss att inkräkta på ditt privatliv och vi känner inte mer skam i kroppen oavsett vad vi klämmer på. Men vad är det då som gör att vi inte kan låta bli?

I vissa fall bara måste vi känna, för att vi själva har gått igenom samma procedur. Kanske saknar vi själva känslan av att bli berörda på känsliga ställen av främlingar. Det skulle i så fall också förklara vår fetisch för att blänga när det vankas amning. När brösten åker fram hoppar vi gärna än närmre för att riktigt kunna inspektera förfarandet och eventuellt bidra med ett tekniskt tips eller kanske bara klämma lite för den goda sakens skull. En sorts vänskaplig mammografi praktiserad i all välmening av en främling till en annan.

Jag vill också hävda att vi klåfingriga integritetskränkande avskrap till människor lika gärna skulle kunna erbjuda vår medverkan på toalettbesök, klämma främlingars finnar och provsmaka såser på restaurang genom att doppa våra snuskiga fingrar i skålen. Rent tekniskt är det för oss ingen skillnad. Det är också vi som glömmer att tvätta händerna efter toalettbesöken på offentliga gemensamhetsutrymmen och klämmer på alla ICAs frukter innan vi bestämmer oss för inköp.

Kort sagt är vi ett gäng sorgliga människor som saknar all form av social kompetens nödvändig för att medmänniskor ska orka stå ut med vår självupptagenhet och oförmåga att suga in atmosfären som råder. Vi är för evigt dömda till ett liv i utanförskap med en varm avslutning i jordens lägsta boende, där eldar härjar och allt ont härskar. Må vi brinna!

Med ”Vi” syftar jag på ”Ni”.

Annonser

Tvättpappan

Jag gick får att se om tvätten var klar. Hade visst glömt att stänga luckan och starta. Det finns nog piller mot sådant va?

 

14738497308021426200529

Den här dagen i bilder

Den här dagen har varit fylld av aktiviteter. Vi är helt färdiga. Jag sitter för tillfället på sittpuffen i hallen för att invänta solosovning för tredje kvällen i rad. Det ser lovande ut. Sakta men säkert börjar alla gosdjuren hitta tillbaka till sitt hem.

Ikväll tänkte jag sätta mig ner och utveckla bloggen. Som den ser ut nu var mest för att kunna kicka igång den direkt. Jag har mycket att skriva om, väldigt mycket. Därför kommer det i framtiden att finnas fler sektioner för att lättare kunna hitta och separera mina inlägg från varandra. Den här pappabloggen behöver organisering!

Nedan följer en skörd av bilder från idag. Behöver jag nämna hur mycket jag älskar att vara pappaledig?

Ett mirakel har skett

Japp! Här har ni superfarsan som nattar ungar på löpande band, genom att sitta i hallen. Allt fungerade enligt plan, vilket innebär:

14735367347212076868182

Någon ur denna brokiga skara från hemmet för beslagtagna djur skall återlämnas till sin rättmätiga ägare.

14735368792931151291720

Gosing sitter på stolen och väntar på att husse ska vakna !

Min pojk har blivit stor

Igår fick vi nog. Ni som har svårsövda barn fattar galoppen. För er andra kommer en något sånär ingående beskrivning över monstret vi tampas med vareviga kväll.

Vi börjar alltid nattningsrutinerna med att byta om, kissa och borsta tänderna. Det innebär nästan alltid att vi får slita eller muta ungarna ifrån sina förehavanden. Våra barn är nämligen aldrig trötta. Av någon anledning har kvällskissandet, trots repeterande varje kväll under snart fyra år, fortfarande inte stakat sig in som en självklarhet och vi måste övervaka besöket för att det ska bli av. Inte sällan under vapenhot.

När alla bestyr är klara återstår att läsa saga. Höjdpunkten vid nattning som tyvärr allt som oftast blir återkallad på grund av strulet inför. Om nu sagan genomförs enligt schema så funkar det åtminstone bäst. Filip älskar sagor. Han kan varenda ord i varenda bok vi läst och rättar oss när vi läser fel eller försöker fuska genom att hoppa fram i texten.

När lampan släcks vaknar monstret i barnet. Han sprattlar, sparkar i väggen, talar i tungor och gör allt för att inte sova. En del kanske tycker att ”Det är bara si” eller ”Det är bara så”. Tro mig när jag säger att vi har testat allt. Det är till stor del genetisk. Fråga min mamma. Stackars.

På senare tid har vi börjat straffa dåligt beteende med att slänga gosedjur i soptunnan. Igår hade han inga gosedjur kvar i sängen och vi fick helt enkelt slut på material att bestraffa med. Då bestämde vi att det är dags att lära sig sova själv. Efter sagan släpade jag bort en sittpuff och satte mig utanför dörren. Och dra mig över grusgången. Ungen somnade.

20160423_130938

Han fick tillbaka ett gosedjur när han vaknade!