Att vara konsekvent

Många gånger har jag propagerat för vikten av att vara konsekvent i sitt föräldraskap. Det är min fulla övertygelse att barn mår bra, inte bara av att testa gränser, utan också att veta när en bestraffning annalkas, hur den är utformad, hur länge den varar och framförallt:

Kommer alla barn bli bestraffade likvärdigt?

Häromdagen fick jag nog efter att ha gett mina tre varningar. Filip blev av med sin nalle. Den åkte i soptunnan. På torsdag skulle sopbilen komma och tömma, så nu gällde det att man var extra snäll resten av veckan för att få tillbaka nallen. Gosedjuret i sig var totalt obetydligt för honom, en sån där längst-in-i-garderoben-nalle som enbart fick piedestalplats av att den skulle få åka med sopgubben för att aldrig återvända till sin gömda vrå igen.

Problemet uppstår någon dag senare när Malte också testade mitt tålamod. Då var storebror snabb med att poängtera att Malte borde bli av med en leksak  han med.

– Fast han är en bebis. Han fattar inte. Det vore elakt att slänga hans saker, hör jag mig själv tänka högt.

Det var då det slog mig att mitt barn hade fullkomligt rätt. Att vara bebbe var ingen ursäkt i hans ögon. Gör man fel ryker en leksak. Så lyder regeln.

Likadant reagerar han när mamma stökar ner, då ska hon in på rummet och stanna tills hon är snäll. Jag funderar starkt på att börja uppfostra Linda på samma vis som barnen enkom för ändamålet att vara konsekvent.

Denna dag började för övrigt på samma tema. Jag vaknade tidigt efter att Linda åkt till jobbet och bestämde mig för att göra en rush till toaletten för lite egenmys innan monstrena vaknat. Jag hinner precis slå upp en intressant artikel på telefonen när jag hör möbler som flyttas, följt av skrik och gråt. Jag snabbtorkar ändan och flyger in på Maltes rum. Där sitter storebror i spjälsängen och gråter. Han har klättrat upp på en stol för att göra lillebror sällskap, vilket naturligtvis inte uppskattades av en morgontrött våldsverkare.

– Malte klev på mig! Vrålar storebror

Jag reagerar helt i min instinkt och ryter:

– Ska vi börja dagen så här? Du går ur hans säng och sätter dig vid köksbordet… Och DU…. Du…. Du slutar kliva på folk!

 

Ps. Sopgubben hann aldrig föra iväg skitnallen innan bättring hade skett.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s