Det som inte dödar…

Barn är det absolut bästa och värsta som har hänt mig, på en och samma gång. De bästa av stunder kan innehålla allt från kramar och myspys till intellektuella utsvävningar om livets små krumsprång som bara ett barn, med sitt totalt öppna sinne, kan göra. Medan de värsta stunder innefattar att alla barn samtidigt förvandlas till elaka monster och får fullblodspsykopatiska utbrott som skulle få vilken proffspsykolog som helst att hoppa från Ölandsbron.

Av mina erfarenheter att döma skulle jag betrakta ettårsåldern som den allra mest prövande tiden. Det händer otroligt mycket på en gång och varken barn eller vuxna hänger med i tempot. Benen går som trumpinnar men hittar allt som oftast inte fäste, åtminstone inte på fast mark. Glas, lim och knivar är det roligaste som finns att leka med och en farlig trappa är blott en smärre utmaning. Ser man ett gäng Bä stå och beta i hagen så går det alldeles utmärkt att parera landsvägen och elstängslet för att ta sig in och Bäa lite.

Just nu är det tänder som gäller för Malte. Han har avvaktat bra länge med första tandsprickningen vilket medfört att alla tänder kommer på samma gång. Det är ett ständigt ylande och gråtande, som om vi bodde mitt bland en vargflock. Det enda som hjälper är att distrahera. Något vi småbarnsföräldrar i vanliga fall är riktiga experter på. Vi förvandlar med enkelhet en farlig gisslansituation till ett fritagande genom vår skicklighet inom vilseledning, distrahering och förhandlingsteknik. Samtidigt som vi lagar frukost, lunch och middag med ena armen bakom ryggen.

Men hela distraktionsgrejen hänger på att föräldern är någorlunda jämnt fördelat pigg under hela dagens skede. Vilket sällan händer under tortyr. Faktum är att en av de mest effektiva tortyrmetoder innefattar ett långvarigt, monotont ljud. Ljudet bryter långsamt ned psyket på den utsatte och det blir till slut outhärdligt.För att klara livhanken, och för att inte behöva avslöja alla våra hemligaste hemligheter går vår familj, inklusive storebror, runt med hörselkåpor här hemma. Vilken syn för folket. Lyckligtvis får vi sällan besök, såvida vi inte har ringt efter hantverkare.

 

Trösten är att veta att så fort tänderna spruckit igenom tandköttet så lugnar det ner sig igen. Men då bara för att komma vidare till nästa utvecklingsfas att plågas av. Som tur är framträder emellanåt vår lilla solstråle och det är vad som får en att orka fortsätta att torteras. Det där lilla leendet, pekandet på allt som finns (DÄR!), ja-och-nej-nickandet (Har du bajsat?) och alla oförutsedda frivolter där man får hålla inne skrattet samtidigt som man försöker trösta.

Nu när jag tänker efter skulle jag inte byta bort det här livet mot något.

Annonser

4 reaktioner på ”Det som inte dödar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s