Kan gravida kvinnor klappas på magen?

Ja, vad gäller egentligen? Vi som bara inte kan låta bli att känna lite på andra människor blir förnärmade och faktiskt aningen kränkta när den blivande mamman tillrättavisar våra nyfikna fingrar. Förstår inte du som blivande mor vilket mirakel som ligger och jäser därinne? Det kan rent av vara Jesus själv som lågtempereras till mänsklig perfektion i din bakugn. Därför bör du låta oss inspektera din kropp ostört. Vi lovar att vi inte känner oss ett dugg obekväma inför det faktum att du har kroppsförändringar du inte alla dagar trivs med, känner att ditt barn och krypin är en privat zon eller att du ler sådär ansträngt och avvisande. Det är bara naturligt för oss att inkräkta på ditt privatliv och vi känner inte mer skam i kroppen oavsett vad vi klämmer på. Men vad är det då som gör att vi inte kan låta bli?

I vissa fall bara måste vi känna, för att vi själva har gått igenom samma procedur. Kanske saknar vi själva känslan av att bli berörda på känsliga ställen av främlingar. Det skulle i så fall också förklara vår fetisch för att blänga när det vankas amning. När brösten åker fram hoppar vi gärna än närmre för att riktigt kunna inspektera förfarandet och eventuellt bidra med ett tekniskt tips eller kanske bara klämma lite för den goda sakens skull. En sorts vänskaplig mammografi praktiserad i all välmening av en främling till en annan.

Jag vill också hävda att vi klåfingriga integritetskränkande avskrap till människor lika gärna skulle kunna erbjuda vår medverkan på toalettbesök, klämma främlingars finnar och provsmaka såser på restaurang genom att doppa våra snuskiga fingrar i skålen. Rent tekniskt är det för oss ingen skillnad. Det är också vi som glömmer att tvätta händerna efter toalettbesöken på offentliga gemensamhetsutrymmen och klämmer på alla ICAs frukter innan vi bestämmer oss för inköp.

Kort sagt är vi ett gäng sorgliga människor som saknar all form av social kompetens nödvändig för att medmänniskor ska orka stå ut med vår självupptagenhet och oförmåga att suga in atmosfären som råder. Vi är för evigt dömda till ett liv i utanförskap med en varm avslutning i jordens lägsta boende, där eldar härjar och allt ont härskar. Må vi brinna!

Med ”Vi” syftar jag på ”Ni”.

Annonser

Min pojk har blivit stor

Igår fick vi nog. Ni som har svårsövda barn fattar galoppen. För er andra kommer en något sånär ingående beskrivning över monstret vi tampas med vareviga kväll.

Vi börjar alltid nattningsrutinerna med att byta om, kissa och borsta tänderna. Det innebär nästan alltid att vi får slita eller muta ungarna ifrån sina förehavanden. Våra barn är nämligen aldrig trötta. Av någon anledning har kvällskissandet, trots repeterande varje kväll under snart fyra år, fortfarande inte stakat sig in som en självklarhet och vi måste övervaka besöket för att det ska bli av. Inte sällan under vapenhot.

När alla bestyr är klara återstår att läsa saga. Höjdpunkten vid nattning som tyvärr allt som oftast blir återkallad på grund av strulet inför. Om nu sagan genomförs enligt schema så funkar det åtminstone bäst. Filip älskar sagor. Han kan varenda ord i varenda bok vi läst och rättar oss när vi läser fel eller försöker fuska genom att hoppa fram i texten.

När lampan släcks vaknar monstret i barnet. Han sprattlar, sparkar i väggen, talar i tungor och gör allt för att inte sova. En del kanske tycker att ”Det är bara si” eller ”Det är bara så”. Tro mig när jag säger att vi har testat allt. Det är till stor del genetisk. Fråga min mamma. Stackars.

På senare tid har vi börjat straffa dåligt beteende med att slänga gosedjur i soptunnan. Igår hade han inga gosedjur kvar i sängen och vi fick helt enkelt slut på material att bestraffa med. Då bestämde vi att det är dags att lära sig sova själv. Efter sagan släpade jag bort en sittpuff och satte mig utanför dörren. Och dra mig över grusgången. Ungen somnade.

20160423_130938

Han fick tillbaka ett gosedjur när han vaknade!

 

Mitt behov av organisering

Efter en längre tids frånvaro, på grund av jobb, kom jag tillbaka för att på heltid basa över vår bostad. Det var till en början svårt att ”komma in i hemmet” och jag fick slita mitt hår varje dag på grund av att jag inte hittade något eller för den delen inte visste var jag skulle placera det jag, mot förmodan, faktiskt hittade.

Det innebar i förlängningen att alla projekt jag påbörjade blev svåra att slutföra, vilket lämnade hemmet i total kaos. Min Psykolog Gunnar menade på att det var min personlighet. Jag skulle helt enkelt sänka kraven och varsko omgivningen om den försenade byggtiden.  Men jag har gått till grunden med problemet.

Efter en ensidig diskussion med Linda (Som alltid maler jag på tills hon kapitulerar) kom jag fram till att jag spenderar halva min vakna tid till att leta. Eller åka och köpa nya saker. Vem mer känner sig skyldig? Jag kan slå vad om att du som läser har flera uppsättningar hylsnycklar, träskruv och tumstockar. Någonstans. Sist jag skulle skruva upp en hylla hittade jag inte en stjärnmejsel. Trots att jag VET att jag har minst 10 stycken. Någonstans.

Det var här jag bestämde mig. Jag skulle aldrig behöva leta igen. Sakta men säkert håller jag nu på att förvandla vårt hem till en organiserad arbetsplats där var sak har sin egen designerade plats och allt är uppmärkt. När jag pluggade till byggproduktionsledare hade vi en del kurser som innehöll LEAN. Det är optimalt för hemmet. Jag sparar så otroligt mycket tid och pengar på att se hushållsarbetet som ett vanligt jobb.

Jag är långt ifrån klar med mitt mål men märker redan hur mycket mer tid jag har för barnen. Därför kommer bloggen framöver att få en ny kategori där jag delar med mig av mina lösningar. Ni läsare får då gärna komma med förslag till förbättringar så att mitt liv kan flyta ännu bättre.

 

Jag följer en blogg som heter Förvaringsdrottningen och för en nyinvigd som jag så är det så nära bibeln man kan komma inom organisering och struktur. Hon har även skrivit en bok som finns länkad på sidan. Besök den vetja!

 

Den mätta dagen

Den här dagen var vigd åt pyssel i garaget. Vi hade utarbetat en plan om hur Linda skulle ta med sig Malte till en kompis och hålla sig borta från hemmet medan jag äntligen skulle få slipa klart köksluckorna så att vi kan lämna in dem på lackning. Men det är en annan historia.

Jag ska motvilligt erkänna att jag begick tjänstefel igår.  Efter att endast ha fått tre timmars sömn natten till igår var jag i dåligt bruksskick framåt kvällen och bestämde mig för att det räckte med att torka av bordet. Allt annat kunde vänta till imorgon. Eftersom jag höll på att somna ståendes la jag mig i sängen och tittade på klockan.

19.15 och ingen hemma än. Linda och pojkarna var ute på promenad medan jag kämpade mot sömnen. Vi nattar 19.00 och jag hade disponerat krafterna för att, med minsta möjliga marginal, klara nattningen för att sedan slockna i en av ungarnas säng. Men nu tickade klockan på och familjen dröjde med sin ankomst. När dörrhandtaget slutligen vreds upp var jag så trött att jag inte orkade natta. Istället försökte jag låtsas sova. Men det genomskådades fort av en ivrig pojk som helt enkelt drog i ögonlocken tills jag reagerade.

Idag vaknade jag upp till detta:

 

Dessutom har jag inte hunnit duscha på 4 dagar. Så jag kände på något vis att det fick ha prioritet. Därför sitter jag nu och samlar krafter till att städa istället för att pula i garaget. Vad gör ni på er egentid? Har ni någon gång känt hur svag livsgnistan kan vara?

Nu ringde elektrikern och meddelade snar ankomst. Vilket alldeles ypperligt tillfälle. Vi har ett vilande projekt som jag skjutit upp med hänvisning till att elektrikern måste koppla ur ett element först. Nu måste jag slutföra det projektet också innan jag påbörjar garaget. Men det kanske är lika bra med tanke på att gästrummet ser ut så här i väntan:

 

Vi skulle behöva professionell hjälp med tvättråd också. Alla mina kläder ser ut så här:

1473324156557-2115407459

 

Varför?

Det som inte dödar…

Barn är det absolut bästa och värsta som har hänt mig, på en och samma gång. De bästa av stunder kan innehålla allt från kramar och myspys till intellektuella utsvävningar om livets små krumsprång som bara ett barn, med sitt totalt öppna sinne, kan göra. Medan de värsta stunder innefattar att alla barn samtidigt förvandlas till elaka monster och får fullblodspsykopatiska utbrott som skulle få vilken proffspsykolog som helst att hoppa från Ölandsbron.

Av mina erfarenheter att döma skulle jag betrakta ettårsåldern som den allra mest prövande tiden. Det händer otroligt mycket på en gång och varken barn eller vuxna hänger med i tempot. Benen går som trumpinnar men hittar allt som oftast inte fäste, åtminstone inte på fast mark. Glas, lim och knivar är det roligaste som finns att leka med och en farlig trappa är blott en smärre utmaning. Ser man ett gäng Bä stå och beta i hagen så går det alldeles utmärkt att parera landsvägen och elstängslet för att ta sig in och Bäa lite.

Just nu är det tänder som gäller för Malte. Han har avvaktat bra länge med första tandsprickningen vilket medfört att alla tänder kommer på samma gång. Det är ett ständigt ylande och gråtande, som om vi bodde mitt bland en vargflock. Det enda som hjälper är att distrahera. Något vi småbarnsföräldrar i vanliga fall är riktiga experter på. Vi förvandlar med enkelhet en farlig gisslansituation till ett fritagande genom vår skicklighet inom vilseledning, distrahering och förhandlingsteknik. Samtidigt som vi lagar frukost, lunch och middag med ena armen bakom ryggen.

Men hela distraktionsgrejen hänger på att föräldern är någorlunda jämnt fördelat pigg under hela dagens skede. Vilket sällan händer under tortyr. Faktum är att en av de mest effektiva tortyrmetoder innefattar ett långvarigt, monotont ljud. Ljudet bryter långsamt ned psyket på den utsatte och det blir till slut outhärdligt.För att klara livhanken, och för att inte behöva avslöja alla våra hemligaste hemligheter går vår familj, inklusive storebror, runt med hörselkåpor här hemma. Vilken syn för folket. Lyckligtvis får vi sällan besök, såvida vi inte har ringt efter hantverkare.

 

Trösten är att veta att så fort tänderna spruckit igenom tandköttet så lugnar det ner sig igen. Men då bara för att komma vidare till nästa utvecklingsfas att plågas av. Som tur är framträder emellanåt vår lilla solstråle och det är vad som får en att orka fortsätta att torteras. Det där lilla leendet, pekandet på allt som finns (DÄR!), ja-och-nej-nickandet (Har du bajsat?) och alla oförutsedda frivolter där man får hålla inne skrattet samtidigt som man försöker trösta.

Nu när jag tänker efter skulle jag inte byta bort det här livet mot något.

Var är alla pappor?

Efter att ha lämnat Filip på dagis så begav Malte och jag oss iväg till vårt återkommande tisdagsbesök på Öppna Förskolan. Vi blev hyllade för vår punktlighet och diskussionen fördes om varför pappor oftare bokar in och gör rutin av sina besök. Jag kan inte svaret på frågan men eftersom jag är ensam pappa på träffarna så får jag väl våga mig på en gissning och svara att vi män tänker mestadels praktiskt. Vi skiter högaktningsfullt i färgkombinationer på kläder. Vi tar vad som är lättast att få av och på. Vi bryr oss heller inte om blickar från andra föräldrar mot vår egenkomponerade snabbmakaroner-och- köttbullar-matlåda. Den innehåller trots allt hela tallriksmodellen, om man använder mycket ketchup.

Det är ändå med viss förvåning som jag omsluter tanken av att vara ensam pappa och därmed representant och talesperson för oss alla på en avdelning öppen för alla och frågan vill inte lämna min skalle: Varför är det inte fler pappor på Öppna Förskolan?

Jag tror så klart att en del av svaret finns att tillgå i statistiken över vem som oftast väljer att vara föräldraledig. Speciellt om man ser till barn under ett år. Men det borde rimligtvis finnas ett helt gäng pappor som inte ser det som varken nödvändighet eller ens kanske en trevlig social grej att prata bajsblöjor, tjatiga bullmammor och diskutera vilken styrka på batteriet elbilen ska ha till en viss ålder.

I många fall tror jag att pappor är blyga eller helt enkelt inte känner behovet. I andra fall väcker jag en misstanke om att man skulle ha fördomar mot vad ett möte med likasinnade skulle ge. Många är vi också som är inflyttade från andra håll i landet och känner få, om någon, som befinner sig i samma situation som en själv. Jag vill därmed uppmana alla pappalediga att packa skötväskan och bege sig till Öppna Förskolan. Om inte för egen skull, så för oss pappors skull. Vi behövs verkligen som motvikt i den matriarkala miljö som råder.

Själv är jag på plats Tisdagar from 09.00 och Borgholm är min stad.

Obs. Ta med en femma till kaffet. Eller lös det praktiskt, som jag, genom att betala för ett gäng kaffekoppar i taget. Då får ni också motivation till att besöka stället fler gånger.

 

Drömmen om att vara superfarsa

Alla har vi olika erfarenheter. Vi är formade av våra omgivningar i mångt och mycket, men kanske främst formade av våra egna föräldrar. Det finns så oändligt många situationer där jag kan förvandla mig själv till barn och uppleva händelsen, känslan eller intrycket ur ett barnperspektiv. Jag minns så långt tillbaka att jag ibland undrar om jag någonsin vuxit ur min barndom. Det yttrar sig i hur jag fullkomligt lyser i själen av att få beröm eller en klapp på axeln. 90% av allt beröm man får i livet, fås mellan 0-7 års ålder. Kanske är det en parameter att beakta i sammanhanget. Det gäller givetvis ett genuint beröm. För liksom barn tar jag inte åt mig när jag inte själv kan rättfärdiga berömmet. Då åker istället taggarna fram och jag börjar analysera människan och dess intentioner.

Hursomhelst tänker jag ofta och mycket. Det kan vara under toabesöket, bilfärden eller i sängen på kvällen. Faktiskt är det just efter nattning det kommer. Ångestkänslorna. Jag tror, och hoppas, att alla småbarnsföräldrar känner igen sig i beskrivningen av att först göra allt för att få sina barn att somna, för att sedan ångra nattningen och önska att de slog upp ögonen ett tag till igen. Man undrar hur dagen upplevdes ur barnets synvinkel. ”Hann vi leka tillräckligt idag?”, ”Varför blev jag så arg för att han välte ut soporna”, ”Delade jag min tid lika mellan ungarna idag?”.

Frågorna är många och svaren är få. Jag vill ändå ge mig själv och alla andra föräldrar, som har samma tankegångar, beröm för att ens reflektera över sitt föräldraskap. Man gör inte alltid rätt, långt ifrån. Man kanske till och med gör varenda fel i boken. Men så länge man försöker, så kan man aldrig misslyckas.